Arga människor samlas från villaområdena vid havet för att protestera. De är rädda säger de, alla dessa människor från Askim, Hinsholmen, Skintebo och Fiskebäck.
Rädda för att det skall byggas tillfälliga bostäder för ensamkommande flyktingbarn. Läs igen; ENSAMKOMMANDE FLYKTINGBARN Och barnfamiljer på flykt från krigets vansinne och förödelse i Syrien.
Villaägarna känner stor rädsla;
för att priserna på deras hus ska sjunka.
att de ensamkommande barnen skall utgöra ett hot för villabarnen
att det som varit som förr, är stadd i förändring
att natur skall förstöras
att rekreationsytor minskar i närområdet
De vill inte ha dessa barnfamiljer och ensamkommande barn nära sig. Nära sina hem. Där de trygga villabarnen ska bo. Kvar i trygghet, utan de rädda ensamma flyktingbarnen vid sin sida.
Rädsla är en jobbig känsla. Och en del av rädslan dessa rädda villaägare känner, är dessutom sann, även för dem som inte bor i villakvarteren.
Det är klart att det är förändring på gång. Och all förändring medför just förändring. Och har man ofta vistats på en plats och det byggs hus där, så är det ju en förändring att leta nytt rekreationsområde att vara i.
Och självklart; så är de ensamkommande barnen i stor rädsla. De är unga, i ett främmande land. Utan språk och rötter. Utan familj. På flykt från svårigheter och nöd som inte går att fullt förstå.
Och rädda människor är inte alltid lätta att ha att göra med. Det är säkert något de rädda villaägarna själva förstår- då de delar denna upplevelse med de ensamkommande barnen. Den stora Rädslan.
Här finns då en del att fundera på, tänker jag.
De rädda villaägarna vill inte ha rädda barn runt sig. De hotar med att flytta någon annanstans där de kan känna sig trygga. Frågan är bara var deras rädsla tar slut någonstans? När och var upphör dem? Hur höga murar behövs för att stänga ute det farliga? Hur många lagar och regler behöver skrivas? Poliser och vakter? Jag undrar verkligen var detta trygga paradis ligger- för då kan vi ju ta de rädda ensamkommande barnen dit. För de är nog ännu räddare än villaägarna. Men de äger en egenskap som de rädda villaägarna tycks sakna, nämligen MOD.
Modet att möta en förändring – modet att våga bryta upp. Fly från sitt land. Sin familj. Sitt hem. Att utsätta sig för vuxna rövare och förövare på en farofylld resa till ett annat land.
Mod kan också vara:
Mod att dela med sig av sitt rekreationsområde. Mod att plantera nya träd och skapa ett nytt grönområde. Mod att låta de egna barnen träffa barn från andra sorters omständigheter. Mod att stanna kvar och inte sälja sitt hus och kanske få en liten mindre tänkt vinst.
Mod att ta möta nya barn, med ett leende och utsträckt hand. Mod att våga höra andras berättelse. Nya berättelser.
Ibland måste man våga göra det man egentligen inte vågar, som Skorpan och Jonathan sa i Bröderna Lejonhjärta. För om man inte vågar- då är man bara en liten lort.
Bröderna Lejonhjärta vågade – och kom till Nangijala och Nangilima- och där möttes de av äventyr och såg ljuset.
De ensamkommande barnen kom till Sverige – och fick en säng och mat. Tak över huvudet. Kanske kan de se ljuset de också så småningom. Och våga sig på ett och annat äventyr.
De rädda villaägarna dock- de verkar vilja stanna kvar så länge de bara kan, i sina rädda och frusna hjärtan. Och där lurar många faror och mörker överallt. För vart tar rädslan slut någonstans?
Rädda för att det skall byggas tillfälliga bostäder för ensamkommande flyktingbarn. Läs igen; ENSAMKOMMANDE FLYKTINGBARN Och barnfamiljer på flykt från krigets vansinne och förödelse i Syrien.
Villaägarna känner stor rädsla;
för att priserna på deras hus ska sjunka.
att de ensamkommande barnen skall utgöra ett hot för villabarnen
att det som varit som förr, är stadd i förändring
att natur skall förstöras
att rekreationsytor minskar i närområdet
De vill inte ha dessa barnfamiljer och ensamkommande barn nära sig. Nära sina hem. Där de trygga villabarnen ska bo. Kvar i trygghet, utan de rädda ensamma flyktingbarnen vid sin sida.
Rädsla är en jobbig känsla. Och en del av rädslan dessa rädda villaägare känner, är dessutom sann, även för dem som inte bor i villakvarteren.
Det är klart att det är förändring på gång. Och all förändring medför just förändring. Och har man ofta vistats på en plats och det byggs hus där, så är det ju en förändring att leta nytt rekreationsområde att vara i.
Och självklart; så är de ensamkommande barnen i stor rädsla. De är unga, i ett främmande land. Utan språk och rötter. Utan familj. På flykt från svårigheter och nöd som inte går att fullt förstå.
Och rädda människor är inte alltid lätta att ha att göra med. Det är säkert något de rädda villaägarna själva förstår- då de delar denna upplevelse med de ensamkommande barnen. Den stora Rädslan.
Här finns då en del att fundera på, tänker jag.
De rädda villaägarna vill inte ha rädda barn runt sig. De hotar med att flytta någon annanstans där de kan känna sig trygga. Frågan är bara var deras rädsla tar slut någonstans? När och var upphör dem? Hur höga murar behövs för att stänga ute det farliga? Hur många lagar och regler behöver skrivas? Poliser och vakter? Jag undrar verkligen var detta trygga paradis ligger- för då kan vi ju ta de rädda ensamkommande barnen dit. För de är nog ännu räddare än villaägarna. Men de äger en egenskap som de rädda villaägarna tycks sakna, nämligen MOD.
Modet att möta en förändring – modet att våga bryta upp. Fly från sitt land. Sin familj. Sitt hem. Att utsätta sig för vuxna rövare och förövare på en farofylld resa till ett annat land.
Mod kan också vara:
Mod att dela med sig av sitt rekreationsområde. Mod att plantera nya träd och skapa ett nytt grönområde. Mod att låta de egna barnen träffa barn från andra sorters omständigheter. Mod att stanna kvar och inte sälja sitt hus och kanske få en liten mindre tänkt vinst.
Mod att ta möta nya barn, med ett leende och utsträckt hand. Mod att våga höra andras berättelse. Nya berättelser.
Ibland måste man våga göra det man egentligen inte vågar, som Skorpan och Jonathan sa i Bröderna Lejonhjärta. För om man inte vågar- då är man bara en liten lort.
Bröderna Lejonhjärta vågade – och kom till Nangijala och Nangilima- och där möttes de av äventyr och såg ljuset.
De ensamkommande barnen kom till Sverige – och fick en säng och mat. Tak över huvudet. Kanske kan de se ljuset de också så småningom. Och våga sig på ett och annat äventyr.
De rädda villaägarna dock- de verkar vilja stanna kvar så länge de bara kan, i sina rädda och frusna hjärtan. Och där lurar många faror och mörker överallt. För vart tar rädslan slut någonstans?
RSS Feed
