Vildhästen

En bild av frihet för mig är vildhästarna som andas frihet och rör sig i frihet.
De har en ande – en spirit som är besjälad av frihet och glädje.  Fri, fri, fri.

När de fångas och bemästras så dör deras spirit. Något vilt går förlorat och glädjen slocknar i ögonen.

De är mer användbara för oss mär vi fängslat och tämjt dem. Men vem vill hellre vara användbar än fri?
Vill jag användas tills jag dör? Eller vill jag ta tillbaka min fria ande och leva och andas frihet tills jag dör?

Det är lite som med barn. Deras spontana glädjetjut förvandlas med åren till stelnande leenden på Instagram eller FB. De har blivit lydiga och välanpassade konsumenter och lönearbetare. Men glädjetjuten blir färre och färre med åren. Måste det verkligen vara så?

Måste familj och jobb innebära att livet slocknar i våra ögon och lågan kvävs i vår själ?
Är det mänsklighetens lott här på jorden? Att förlora vår ande och själ?

Jag tror inte det- det vore alldeles för grymt. Och livet är livsalstrande- inte grymt

Men det gäller att titta på rollbesättning, manusförfattare och välja regissör till livets film. Och glöm för Guds skull inte bort- vem äger produktionen?

Vildhästen ägs inte- den lever bara. Och lever. Och lever ännu mera. 
Och jag vill leva istället för att vara avundsjuk.
Jag börjar ana vem som producerat min film....och inte är det jag eller Livet. Eller ens Gud. Det är någon som vill använda mig. Inte se mig leva.