Däremot är deras sagor fyllda med spänning och svåra utmaningar. Det finns spöken och allsköns väsen som skrämmer en lagom hemskt. Men spöket visar sig vara en ledsen liten själ som gått vilse- och barnen hittar då på att hen får komma hem och bli glad och snäll igen. Lika snäll som de bortrövade prinsarna och äventyrsfulla prinsessorna varit hela tiden.
Bara för att de kan föreställa sig det! Och då blir det också så- en saga om mod och sorg, om vänskap och vilsenhet. Men med ett lyckligt slut
Vuxnas berättelser är ofta lite mer gråsjaskiga och fyllt med en osäkerhet. Det kan väl inte gå bra? Bäst att vänja sig vid rädslan för att det går fel. Vuxnas påhitt kallas realism- och slutar oftare med ett Vad va det jag sa…istället för Och så levde de lyckliga i alla sina dar. Vuxna män tror till exempel på Ryssen som ett väldigt farligt spöke- man kan behöva döda på riktigt….
Vuxna väljer att vara ledsna och rädda och barn väljer att vara glada och påhittiga….och så undrar vi varför dagens unga inte vill bli stora snabbare och axla vuxenlivets alla (o)roliga påfund….