Jag brukar säga att jag tar in saker via porerna, men det är nog snarare näsan jag använder. Jag doftar mig till emotionella och mentala uttryck som inte sägs öppet. En spårhund. Enligt Mayakalendern så är mitt tecken hund. Sedan är jag ju också tiger och oxe- denna kombon är nog min styrka. På många sätt.
Men nu irrade jag bort mig från huvudspåret; Att jag berömmer mig om att ha en näsa för människors undermedvetna. Sedan är jag dessvärre berikad med en livlig fantasi och lite för snabb slutledningsförmåga- så berättelsen jag väver runt människorna är inte alltid med sanningen att överensstämmande- mer än att jag hittar rätt ton och färg.
Jag kan sniffa mig till de människor som fått en näringsrik barndom villkorslöst- och de som fått näringen, men där vissa saker paketerats in lite slarvigt eller för hårt.
Sedan har vi ju dem som bara fick näring förenat med villkor. Eller ingen näring eller närvaro alls De som blev bestulna på sin barndom. De barnen som kränkts i sin värdighet och integritet. De doftar aggressivitet, ofta ganska fränt.
Den näringsrika barndomen ger snälla vuxna. De doftar gott och vänligt. Inbjudande.
De som paketerats in i lite neuroser eller gamla släkttrauman – men fått en fullmatad barndom- de doftar också gott, men lite vilset. Eller lite rädsla. De menar väl, men styrs ibland av tics de inte kan kontrollera.
Exempelvis när en förälders vilja att du ska må bra- tar sig motsatta uttryck. Som en smäll eller skäll. Istället för en tumme upp och en kram. Ett rädslobaserat tics. De brukar minska med åren. När det sociala trycket börja släppa och du får träda in i den universella världen- den innan döden, Där du vet vad som är ett värde på riktigt. Att ta med till nästa liv. Då går rädslan bort. Då kommer friden in.
Men det är mera bekymmersamt med de fränt doftande. De har ofta i sin näringsbrist tagit så många felbeslut att livet bara blir till en enda återvändsgränd. Därav aggressiviteten. Se på vilken försöksråtta som helst. Inklämd i ett hörn fylls den av bara en enda känsla. Att överleva till vilket pris som helst. Även den egna själen är ute på marknaden.
Och då blir det svårt att vara med människor som samlar på sig sanna värden. För tomheten när själen reats ut är bedövande.
Då är bara flykt och glömska kvar att önska.
Så vad kan man ge sina barn om man vill att de skall dofta gott och dra till sig de livsbärande bina?
Jag tänker en god, varierad och näringsrik barndom- helt villkorslöst- för att de är värda det. Och kärlek i massor, förstås- men inte så att de kräks. Klokt ledarskap av föräldrarna.
Så de kan bli goda vuxna för nästa generations väldofter.
RSS Feed
