Ännu en gång har världen varit med om ett terrordåd. Denna gång i Paris där 12 människor dog. Varje gång en människa dödas, får sitt livsäventyr förkortat av någons hat- så blir det en stor ilska och sorg i mig. Jag anser att yttrandefriheten är demokratins yttersta grundväsen och samtidigt dess privilegium. Yttrandefrihet är ett stort och fint ansvar - som alla människor bör få tillgång till, tycker jag. Även om jag inte delar allas åsikter och tankar.
Men när man yttrar sig i frihetens namn, så vore det kanskr bra om dess frihetsutövare funderar på vad det är som ska sägas, tänker jag. Vad och Varför? För vem och hur.?. Vad är det man står för. För det är ju det som är frihetens yttersta mening, tänker jag Att man får vara den man är. Innerst inne. Tänker jag Och få chansen att visa detta.
När man som Charlies satirtecknare stack ut hakan, så antar jag att de gjorde det för det de verkligen trodde på. Att det de sa var det de verkligen ville ha sagt och gjort. Att deras satir var värd att dö för., om jag får uttrycka mig så vanvördigt en tid som denna. För jag vill inte såra deras närmaste. Men ibland är det svårt att hitta rätt ord- som drängen Alfred våndades när han ville säga de sorgliga orden till Lina- på det finaste och mest vänliga sätt han kunde tänka ut. Det blev så där.
Jag säger själv ibland saker som kanske inte alltid är genomtänkta. Och ibland spetsar jag till saker och ting för att vara rolig och vinna egopoäng, boosta mig lite s a s. Nu fick jag mig en tankeställare. Inte av rädsla, utan av ödmjukhet inför yttrandefriheten.. Vad vill jag säga- vad är jag beredd att dö för? Vad är det jag verkligen står för? Mina barn, tänker jag först. Och andras barn. Deras liv och rätt till en rimlig värld. Min och alla andras rätt att få finnas. Att inte döda någon annan, vare sig fysisk, psykiskt eller mentalt. Även om jag retar mig till förbannelser på vissa. Så vill jag inte döda dem.
Så jag kanske ska smaka på mina tankars ord. Jag vill inte döda någon annans rätt att finnas till. Lev och låt leva. Älska mig stark och klok. Hat och ilska gör mig bara stark på låtsas .Det äter liksom upp mig från insidan och gör mig porös och lätt att smulas sönder.
Att älska mig stark tar tid och tålamod. Och en väldigt stor portion ödmjukhet- som jag dessvärre inte alltid kommer ihåg att ha med mig i mina drag här i livet.
Men jag får väl träna mig på det!
Så att mina ord och handlingar blir allt mer vänliga och visa för var dag som går i mitt liv. Och ibland får jag våndas lite som drängen Alfred när jag vill uttrycka min ståndpunkt.
Men när man yttrar sig i frihetens namn, så vore det kanskr bra om dess frihetsutövare funderar på vad det är som ska sägas, tänker jag. Vad och Varför? För vem och hur.?. Vad är det man står för. För det är ju det som är frihetens yttersta mening, tänker jag Att man får vara den man är. Innerst inne. Tänker jag Och få chansen att visa detta.
När man som Charlies satirtecknare stack ut hakan, så antar jag att de gjorde det för det de verkligen trodde på. Att det de sa var det de verkligen ville ha sagt och gjort. Att deras satir var värd att dö för., om jag får uttrycka mig så vanvördigt en tid som denna. För jag vill inte såra deras närmaste. Men ibland är det svårt att hitta rätt ord- som drängen Alfred våndades när han ville säga de sorgliga orden till Lina- på det finaste och mest vänliga sätt han kunde tänka ut. Det blev så där.
Jag säger själv ibland saker som kanske inte alltid är genomtänkta. Och ibland spetsar jag till saker och ting för att vara rolig och vinna egopoäng, boosta mig lite s a s. Nu fick jag mig en tankeställare. Inte av rädsla, utan av ödmjukhet inför yttrandefriheten.. Vad vill jag säga- vad är jag beredd att dö för? Vad är det jag verkligen står för? Mina barn, tänker jag först. Och andras barn. Deras liv och rätt till en rimlig värld. Min och alla andras rätt att få finnas. Att inte döda någon annan, vare sig fysisk, psykiskt eller mentalt. Även om jag retar mig till förbannelser på vissa. Så vill jag inte döda dem.
Så jag kanske ska smaka på mina tankars ord. Jag vill inte döda någon annans rätt att finnas till. Lev och låt leva. Älska mig stark och klok. Hat och ilska gör mig bara stark på låtsas .Det äter liksom upp mig från insidan och gör mig porös och lätt att smulas sönder.
Att älska mig stark tar tid och tålamod. Och en väldigt stor portion ödmjukhet- som jag dessvärre inte alltid kommer ihåg att ha med mig i mina drag här i livet.
Men jag får väl träna mig på det!
Så att mina ord och handlingar blir allt mer vänliga och visa för var dag som går i mitt liv. Och ibland får jag våndas lite som drängen Alfred när jag vill uttrycka min ståndpunkt.
RSS Feed
